Detta var min favoritnovell när jag var sjutton.

Jag hittade den när jag rotade runt bland annat som jag gillade när jag var sjutton.

livet som sjutton.. aaahhh

hursomhelst. here it is

Det är kanske nu man borde stöna. Jag har sett det på tv.

Canal Plus efter klockan tolv.

Silikontuttar med omskurna jättefalukorvar mellan sig. Och så den vita glasyren. Glasyren som hon älskar att få i ansiktet gång på gång, hon med tuttarna.

Hon har långa naglar, säkert av silikon de också. Mina naglar är korta och trubbiga. Hans så kallade falukorv är också kort och trubbig, han som ligger ovanpå mig alltså.

Den är kort och trubbig och påminner mest om prinskorv, med skinnet kvar.

Jag tittar inte på den just nu.

Jag tittar upp i taket, på en fluga som någon har mosat. Stackars fluga.

Jag undrar hur man stönar naturligt.

Ååååå..

Nej. För krystat.

Åh-åh-ah-oh-åh-åh-ah-oh..

Nja. Lite väl rytmiskt.

Åååå-ååå-ååå..

På tok för mekaniskt.

Jag bestämmer mig för att inte stöna alls. Tror jag. Tänker på flugan i taket.

Den hade kanske barn. Familj. Tio små flugungar som nu är föräldrarlösa.

Vårrulle. Ja.

Jag byter ut ordet prinskorv mot vårrulle, det är precis så den ser ut.

Och jag har ett korvbröd.

Nu har visst han börjat stöna också, han som ligger ovanpå mig.

Fattades väl bara det. Åhh..åhh..oh (knappt hörbart) aaah..åå-aah. Så låter det. Naturligt liksom. En kort stund blir jag avundsjuk.

Han har tydligen absorberat mer information från Canal Plus än vad jag har, han som ligger ovanpå mig.

Typiskt. In och ut, in och ut. Fort går det. Fort. Jag hinner nästan inte med.

Som när man vickar fram och tillbaka på foten utan att veta om det.

Eller som ljudet av en pendel.

Fram,tillbaka, fram, tillbaka. In, ut, in ,ut. Tick, tack, tick, tack.

Fram, ut, tick, tillbaka, in, tack!

Jag kanske borde sluta bita på naglarna.

Åtminstonde låta dem bli sådär lagom långa.

Då skulle jag kunna klösa honom på ryggen lite lätt, han som ligger ovanpå mig.

Det skulle han nog gilla. Eller så borde jag skaffa silikontuttar jag också.

Kanske tillochmed av samma läkare som opererade henne, hon på tv.

Men det är nog dyrt. Och jag vet inte om jag vill ha vårrullen mellan tuttarna.

Jag undrar om flugan någonsin tänkte på tuttar. Nä.

Den hade väl fullt upp med att vara fluga.

Försiktigt försöker jag mig på några stön, trots att jag bestämt mig för att låta bli; Åh..ooh..ååh..ah..

Det låter som om jag är bajsnödig.

Men han gillar det, han som ligger ovanpå mig. Han gillar det så mycket så att han drar ut vårrullen ur korvbrödet och sprutar glasyr över hela mig mage. ÅÅÅH!

Så låter det.

Jag blir lite besviken över att det blev just på magen. Varför inte i ansiktet som för hon på tv? eller tuttarna?

Ja. Tuttarna hade varit strået vassare.

Han sjunker ihop onanpå mig. Känns ganska trött och tung.

Glasyren klibbar ihop och jag undrar om jag någonsin kommer loss.

Mot låret blir vårrullen mindre och mindre.

Tillslut så liten att man kunde sticka genom en tandpetare med en oliv på och severa den på en silverbricka.

- Var det skönt? frågar han, han som ligger ovanpå mig.

Flugan lossnar från taket, och landar på han axel, nästan ljudlöst. Kanske borde man begrava den i trädgården brevid katten. Han lyfter på armen och knäpper iväg den med hjälp av tumme och pekfinger, han som ligger ovanpå mig. Poff. In i väggen och ner i papperskorgen. Mitt i prick. Nu syns det ingen fluga längre.

-Ja, svarar jag med min allra sexigaste röst.

Jätteskönt.