På almedalsveckan berättade SDs Björn Söder om att han sedan valet behövt ha skydd för att känna sig säker. Jag är glad att han har skydd, men jag hatar hans ord.

"Fatima", en asylpatient i djup kris på St Görans psykogogiska avdelning, fick inte något skydd för att kunna utföra sina politiska aktiviteter. I sitt hemland Bangladesh tog polisen istället henne och utsatte henne för tortyr och gruppvåldtäkt.

Hon flydde till Sverige och omhändetogs av psykvården, som dagligen kämpade för att hindra Fatima att ta sitt liv. Ropen om att hon inte ville leva och att hela hennes kropp var äcklig, ekade i korridorerna.

Så fick hon avslag på sin ansökan. Hon och hennes son fick inte stanna.

Då förrvärrades hennes tillstånd ytterligare. Sonen beskrevs som apatisk, vilket grundade sig i pojkens starka oro för sin mamma.

De fick inte plats här, inte ens av humana skäl, sa det. Och det gick inte att överklaga mer.

Fatima och hennes son hade ingen famij och var jagade i sitt "hemland" (usch,kan vi inte hitta ett bättre ord för de land man föddes i men inte är accepterad i).

Det hade bekräftats via telefon att Fatimas pappa uttryckte

-jag har ingen dotter längre, hon har dragit skam över mig.

Fatima och hennes son fick hjälp av kontakter att gömma sig, förmodligen personal på sjukhuset.

Jag hoppas att hon och hennes son kan le mot varann en dag och vara lyckliga för att de överlevde.

Se hela programmet om Fatima och om andra patienter som kämpar.

http://svtplay.se/v/2478242/sluten_avdelning_-_del_2

jag kliar mig i huvudet när jag hör det vidriga och ständigt ogenomtänkta:

-men åh (de börjar sina meningar så) vi kan inte ta emot ivandrare, vi måste ta hand om våra egna först!

(sagt av någon som fyller alla krav på idiot enligt mina starka fördommar)

jag spyr

låt oss ta ett djupt andetag och se om vi kan ta detta på allvar.

1. vilka är dessa vi som ska ta hand om våra egna? är det medborgare, politiker, föräldrar eller välgörenhetsorganisationer? tänker hen som uttalade det där hjälpa till? i min trånga värld och med de små erfaranheter jag har är hen nämligen samma person som inte vill betala skatt, vilket man kan anse är ett fint sätt att hjälpa våra egna. med vilka medel vill hen hjälpa, om hen vägrar att dela med sig av sitt?

2. vilka är våra egna? lever vi inte på samma jord? är vi inte födda med(?) och lärda att känna sympati? finns det fler kriterier för att få höra till än att finnas till? varför är vi inte på samma sida?

nej, jag köper det inte. hen måste bli varse. såhär får det inte vara!