Den svåraste frågan jag fått någonsin var när jag förväntades besluta vem jag ville döda/ligga med/leva med och fick dessa alternativ:
Jonas Gardell, Annika Norlin, Mia Skäringer.
Jag har inte bestämt mig än. Kan inte välja.

Ändå är det precis sånt här jag behöver nu. Sånt som är overkligt. Beslut som inte får några konsekvenser.
Men håll med om att det är svårt. Omöjligt.

Jag har tackat ja till drömjobbet i icke-drömorten. Jag har sagt upp min lägenhet och köpt ett jättefint linneskåp, precis ett sånt som jag hat letat efter fanns plötsligt på myrorna. Jag har kommit en bra bit med såväl meritportföljen som uppsatsen. Det går bra nu. Om jag dessutom hade ringt tidigare på en lägenhet så hade jag inte oroat mig för någonting alls. Så kul skulle vi inte ha. Jag vill förstås nu, såhär i efterhand och när det är för sent, ha den där lägenheten mer än någonsin.
Det är alltså ett hem jag saknar. Sånt löser sig eller?

jag har inte direkt något tomrum över att andas i.

återigen citerar jag artisten som har orden jag behöver.

min pojkvän och jag skulle skriva en låt om att jag var stressad över att jag är i slutet på slutet

"slutet är så nära, nuet känns så fjärran"

dagen efter bröt jag ihop och grät

jag står inte riktigt ut med att inte veta vad jag gör om två månader. jag har aldrig levt så. 

jag är inte en "det ordnar sig"

jag är en autist med tårkanalerna på utsidan.