Elin berättade att hon ska gå med sin klass (en etta som hon gör praktik i) till kyrkan på fredag för att det är första advent på söndag.

Inget fel i det kan man tycka -förutom att det är skitdumt!

Fler än hälften i klassen är muslimer, så de firar inte jul. Fler elever är jehovas vittne och får inte ens gå med för sina föräldrar.

Varför ska man promt gå till kyrkan? För vem är det viktigt eller ens intressant?

Varför i alla världen ska man blanda ihop skolan med kristendom?

Dessutom slipper man följa med om man "av någon anledningen inte kan delta" som det stod i lappen som eleverna snällt tog med hem. Men vem avgör vem som får slippa och då istället få en skön sovmorgon en fredag i november. Om mina barn kallar sig ateister bör de få hoppa över kyrkobesöken med lika stor rätt som de som kallar sig muslimer.

Det som egentligen gör mig arg är att man inte alls uppmärksammar andra religioner i klassen. För en tid sedan var halva klassen lediga från skolan för att fira Ramadan, men ingen i skolan brydde sig om att fråga hur de hade det. Varför kunde de inte få dela med sig som vi gör när vi tvingar alla att göra en ful adventslykta att ha på bänken och tända för att VI GÖR SÅ.

Jag ska vara ärlig. De som egentligen gör mig arg är att den kursen som Elin nu läser som en del av lärarutbildingen (delen som jag läste förra året) är skit! Där pratas det så vackert om interkulturalitet. Låtsasord, tvärtomspråk!

Åh, skolan är så full av interkulturalitet, säger profesorerna.

Var? Hur kommer den till uttryck? Jag är blind

Förresten, ännu värre

I personalrummet fortsatte den trångsynta och vidriga synen på tradition.

Lärarna var överens om att ingen, INGEN, fick bjuda på nåt gott till eleverna nu innan jul. Rättvisa framför allt! De skulle istället ha en gemensam dag då alla elever skulle få skumtomtar. En lärare påpekade att några elever inte ville äta den typen av godis, eftersom att det innehåller gelatin och barnen av religiösa skäl valt att inte äta gris. Kunde de inte bjuda på pepparkakor istället?

svaret blev, och jag hittar inte på:

-nej, men det kan vi inte ta hänsyn till! vill de inte ha så får de låta bli. pepparkakor tar vi inte, det är så vanligt.

Hur var det nu, rättvisa framför allt?

 

Carolin

25 november 2010 11:01

Håller helt med dig!!! Kan du tänka dig hur det är häruppe i Sveriges kulturella frysbox då?? Jag tycker synd om de första som flyttar hit och har en annan trosuppfattning än vi....(vi har inga än, men jag ser fram emot den dag de kommer!)Dom kommer ju vara utanför gemenskapen redan innan dom flyttat hit ju!! Tänk om man istället för att gå till kyrkan kunde bjuda in folk till skolan och ha en paneldiskussion?! Fast förståss....så har man ju aldrig gjort förrut :P

Kram på dig!!!

http://www.arrdiz.se

linnea

25 november 2010 11:38

exakt!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nour el Refai får mig att vilja skriva en bok om mitt liv, eller åtminstone sommarprata. Hennes sommarprat inspirerar mig att analysera sagan där jag är huvudkaraktären. Livet som handlar om mig. ...

Jag ska inte längre plugga. Jag ska inte längre engagera mig på Studentkåren. Jag ska inte längre bo i Västerås. Jag ska inte längre leva studentliv.    Jag ska istället göra det jag drömt om i många år.  Jag behöver inget nyårslöfte. Jag har f...

Should auld acquaintance be forgot, And never brought to mind? Should auld acquaintance be forgot, And days o’ lang syne! Chorus: For auld lang syne, my dear For auld lang syne, We’ll tak a cup o’ kindness yet For auld lang syne! ...

Kartongerna blir fler. Skåp och hyllor ekar tomma. Snart är livet på brahegatan historia. ...

Idag ska jag strukturera upp den kanske coolaste planen i mitt liv. Grovplanering för mina första lektioner, med mina första elever, på mitt första jobb. Wow! Tåget strular och det är snöstorm. Det känns rätt att jag bestämt mig för att inte pen...